ElStiffo

But actually, doing what other people expect you to is what’s overrated. The external rewards for pursuing a dream may or may not arrive, but regardless, you should feel proud of doing so. The first steps are more important than the later ones, because they’ll provide inspiration and security for everything that comes later. Just keep walking!

Never despise small beginnings, and don’t belittle your own accomplishments. Remember them and use them as inspiration as you go on to the next thing. When you venture outside your comfort zone, wherever the starting point may be, it’s kind of a big deal.

Chris Guillebeau

July 2, 2010
Tricycle Daily Dharma

All in the Same Boat

Sometimes when I’m asked to describe the Buddhist teachings, I say this: Everything is connected; nothing lasts; you are not alone. This is really just a restatement of the traditional Three Marks of Existence: non-self, impermanence, and suffering. I don’t think I would have expressed the truth of suffering as “you are not alone” before my illnesses, but now I find that talking about it that way gets at something important. The fact that we all suffer means we are all in the same boat, and that’s what allows us to feel compassion.

-Lewis Richmond, "The Authentic Life" (Summer 2010)

Om du inte gillar det här så kan du bara strunta i det! :-)

June 25, 2010
Tricycle Daily Dharma

Find Refuge in Your Own Life

Buddhist practice is not about forcing ourselves to be natural. It is about being ourselves. When we take the vows of refuge, we are also pledging to find the refuge that exists within our own lives. This taking of refuge is not some kind of evasion or escape, but is the planting of our "selves" deeply in the nature of what surrounds us. We lodge ourselves in the deep waves and in the shallow pools, in the crests and depressions of our lives. Sometimes, even wreckage can make a temporary resting place. A person whose life is in tatters might have nothing much else left to do but relax and look at the pieces of what's left.

-Gary Thorp, "Shelter from the Storm" (Summer 2005)

June 3, 2010
Tricycle's Daily Dharma

Praise and Blame

As it says in The Way of the Bodhisattva, praise and a good reputation do nothing to increase our longevity or good health. Maybe if lots of people praised us we might get a bit richer! But apart from that, praise does not make us live longer or in better health or help us in any other way. If people criticize us, it does not make us sick or unhealthy and nor does it shorten our lives. It does not affect us in any substantial way at all.

- The Dalai Lama, from “Bad Reputation,” Tricycle, Summer 2007

Bra ord fäster

- en upplevelse

Jag har just haft veckans upplevelse.

På pendeltåget, två kvinnor i 18-20 årsåldern,

den ena pratar mest. Snabbt, tydligt, vacker effektiv röst,

inte för högt eller lågt. Koncentrerat. Innehållsrikt, inga utfyllnadsord alls!

Bara det en ovanlighet. Intensivt berättar hon för sin mycket goda vännina

om sin mammas problem. Jag behöver egentligen inte bry mig om vad det

handlar om. Själva rappheten i samtalet, engagemanget räcker.

Jag bara lyssnar förundrat. Hennes kompis kontrar med snabba korta stödrepliker.

Hon är väl insatt i allt som sägs och kan därför ha åsikter med djup, trots att det bara är några få ord då och då. Men snabbt. Mycket engagerat och intensivt.

Men samtidigt inte dramatiskt, inte överdrivet alls utan med ett lugn.

Samtalsämnet byts helt abrupt som det  gör när människor känner varandra väl.

Plötsligt säger hon som leder samtalet (fast det är ingen tvekan om att det lika gärna skulle kunna vara den andra kvinnan som sa mest). "Å jag har ryggskott", en sekundkort paus, "nä, inte ryggskott men jävligt ont i ryggen", "Å jag har nackspärr" svarar den mörka. Hon talar lika tydligt, plus att jag sitter ju precis bredvid så det är inga problem med att höra.

Tack för de nu inte så nya pendeltågen som gör att det går att höra andras prat mycket tydligare.

Detta korta replikskifte är komik på högsta nivå! Två så unga människor klagar över ryggvärk och nackspärr! Jag får skärpa mig för att inte skratta högt. Det är exakt då jag blir medveten om att jag hör något enastående. Om dialogen i vilken film som helt var så här bra skulle jag gå på bio så ofta jag kunde.

Det var mellan Tumba och Huddinge så det varade inte så länge. Men vad underbart att få höra denna talerska med sin sidekick.

Vem behöver dramatik när det finns en sådan här verklighet?

Livet - en berättelse? Visst men det är inte själva storyn som är det väsentliga utan FLYTET...

Sen gick jag och handlade och frånvaron av kommunikation var lika stor som den inte varit några minuter tidigare.