sen min mamma dog
har jag velat
vara i fred, dra mig undan
OCH inte vara ensam alls !
Samtidigt...
måndag 8 December 2014 03:56
Jag har nästan inte gjort någonting av det jag vill.
För det har alltid funnits en massa hinder.
Omöjliga saker. Eller att jag inte vågat.
Eller att jag inte förstått hur jag ska göra.
Eller att jag varit rädd för stavfel.
Eller bara att det känns helt omöjligt.
Eller, så ofta, det finns inga pengar.
Eller, jag tappar lusten så fort jag surrat kring lite med idén.
Eller, att jag inte någon att dela med, prata med, bolla med, få kritik av.
Eller att jag är ensam och behöver träffa andra som har liknande idéer, men inte vet var de finns eller var jag ska hitta dem eller var jag ska leta eller vad/hur jag ska göra för att komma vidare.
Eller att jag är trött trött trött.
Eller, jag har ingen tid tid tid.
Eller, jag kan inte saga högt att "det här vill jag!".
Eller, att jag inte orkar, vågar kämpa för en idé, det jag vill.
Eller att jag ger upp innan jag har startat.
Att det varit så här sedan jag var tonåring.
DET ÄR ALLTID NÅGOT SOM HINDRAR.
JAG KAN INTE FÖRSTÅ ATT JAG HAR NÅGRA MÖJLIGHETER.
Jag kan inte förstå att det kan bli som jag vill.
Som fisken i akvariet när man tagit bort det osynliga hindret.
Det är alltid något annat som ska fixas.
Alltid, alltid, alltid...
Eller, det andra vill. Och jag orkar inte tala för min sak eller jag orkar inte ens försöka argumentera för det är så jobbigt att förklara för andra.
Det känns omöjligt.
Eller, att jag inte vill göra det ensam men inte vet någon som är intresserad.
Eller, jag säger en idé och genast ska den andra personen ändra det till något helt annat och jag tappar all lust.
Jag måste träna mig att saga: "Det där är inte min idé, gör den Du."
Jag måste våga.
Jag måste ha så bråttom som jag har.
Jag måste strunta i all kritik. Speciellt den jag inte fått.
Jag måste lära mig att saga nej till allt som inte intresserar mig.
Eller är tråkigt. Eller är dumt och fult.
Jag måste verkligen lära mig att inte slösa tid på triviala saker.
Jag tyckte det var ont om tid när jag var 18.
Men nu! Nu är det ont om tid. Jag fyller 61 år om 13 dagar (och har inte gjort någonting...).
Det händer inte mycket, jobb, äta, sova...
Varför försöka vara ett hangarfartyg
när man kan vara något smidigt?
OBS, symbolik, inte krigshets...
Jag blir bara tröttare och tröttare.
Det är Livet kanske?
Bosse har gjort ett fint inlägg om det:
Lördagen brukar jag ägna åt att vara trött,
som en baksmälla.
Fast jag inte har druckit något mer än te igår kväll.
Till slut, vid 13 - 15-tiden har jag vaknat.
Tvättstugan vid 09:00, sen är det meningen att jag ska göra något,
av min lediga tid, mitt lediga liv...
Man ska inte klaga,
men är det inte en mänsklig rättighet?
Var och en på jorden född har rätt att klaga något varje dag.
Bara det inte blir en livsstil.
1 egentligen från förra helgen men...
" STIL
Gräver djupt i det ytliga"
" I STIL spinner vi trådar genom ekonomi, psykologi och samtidshistoria och passar samtidigt på att berätta spännande historier om människor som påverkat vår stil, på olika vis. Kanske kan man helt enkelt säga att vi sätter kläder och mode i ett historiskt sammanhang. För mode är inte något fristående fenomen, utan har förgreningar in i konst- och litteraturhistorien, affärsvärlden och är i allra högsta grad närvarande i allas vår vardag, oavsett vad man har för åsikt om just ”mode”."
STIL handlar också om det finns något mer än arbete, pendling, mat, sova och måsten.
Repris på söndagar 8:05. Ett fint sätt att börja söndagen på.
"I think science fiction gives us a wonderful toolkit to disassemble and reexamine this kind of incomprehensible, constantly changing present that we live in, that we often live in quite uncomfortably."
William Gibson i Wired
"The actual phrase was first coined by the collector of weird, Charles Fort, in 1931, who wrote in his early fantasy novel Lo!: "A tree cannot find out, as it were, how to blossom, until comes blossom-time. A social growth cannot find out the use of steam engines, until comes steam-engine-time."
Steam-engine-time is another name for technological determinism, which is another way to say simultaneous independent invention, Turns out simultaneous parallel discovery and invention are the norm in science and technology rather than the exception (see my previous post).
When it is steam-engine-time, steam engines will occur everywhere. But not before. Because all the precursor and supporting ideas and inventions need to be present. The Romans had the idea of steam engines, but not of strong iron to contain the pressure, nor valves to regulate it, nor the cheap fuel to power it. No idea - even steam engines -- are solitary. A new idea rests on a web of related previous ideas. When all the precursor ideas to cyberspace are knitted together, cyberspace erupts everywhere. When it is robot-car-time, robot cars will come. When it is steam-engine-time, you can't stop steam engines.
Right now it is social-media-time."
Charles Fort
Vaknar för tidigt.(vid 05)
Kan inte somna om, ger upp en ½timme senare.
Känner mig ensam.
Skriver ett mail till Lena.
Tänker att jag ska göra som alla andra
och skriva om helt privata saker här.
Bara tråkigt på Facebook. Alla människor vill ha uppmärksamhet...
Stöter på ett japanskt jazzband som spelar be-bop på YouTube.
Passar precis så här på morgonen.
Är uttråkad, vill ändå inte göra något.Det är så uttråkad känns...
Dax för kaffe.
Kaffe - vilken drog!
Be-bop är verkligen extremt bra när man är på be-bop-humör :-)
Stel i ryggen, men inget som inte går att promenera bort.
Frukost klar.
läs av med mobilen! :-)
– I glappet mellan bilden som man tror att andra har av en själv och den man verkligen är, där skaver det hela tiden. En lösning på alltihop är att helt enkelt bli en kuf och ställa sig utanför. Men jag vill inte det, jag vill att man ska få vara med som den man är.
Nina Hemmingsson i SvD maj 2011
